Ovänskap mellan katter

Ovänskap mellan katter kan förekomma, och det är inget man behöver skämmas för. Ej heller har en/flera kattindivider plötsligt blivit elak/elaka för den/de uppträder annorlunda. Viktigt är att vi ej bedömer deras uppträdande och reaktionssätt sett ur mänsklig synvinkel. Kattens psyke och människans psyke är helt annorlunda, och det gäller för oss människor att försöka sätta oss in i kattens beteendemönster, som till stor del styrs av instinkter och hormoner. Till vardags, när allt fungerar normalt, ligger det nära til hands att förmänskliga sina katter, och det är inget fel i det, bara man inte glömmer bort att de är KATTER, när icke förväntade situationer uppstår, som man ens ej kunnat drömma om att ens snälla och rara kisse någonsin skulle kunna orsaka.

För att få två eller flera katter sams igen måste man försöka hitta den bakomliggande orsaken till ovänskapen och beväpna sig med STORT tålamod.

Överbefolkning

Vi håller våra katter inom ett begränsat utrymme, och en katt som anfalls av en annan katt har ej en chans att komma undan såsom i naturen. Den blir trängd och försvarar sig till sist eller så blir den så skrämd att den springer undan så fort den ser den katt som brukar anfalla den, vilket ofta gör att den andra attackerar.

Burman har ett mycket starkt revirtänkande. Många är de historier jag har hört berättas om när folk har kommit ut till sin sommarstuga, hur fullt det har varit där med andra katter, och hur tomt det har blivit där sedan Burman rensat ut. Inte en annan katt i sikte så lång ögat når.

Ju fler individer man har inom ett begränsat utrymme, ju lättare uppstår irritation individerna emellan. Samma princip som gäller för akvariefiskar, dvs man måste beräkna ett visst utrymme för varje fisk med hänsyn tagen till akvariets storlek, gäller även för katter och för Burmor i synnerhet, som är livliga katter förutom deras starka revirtänkande. Det går utmärkt bra att ha många Perser tillsammans på en förhållandevis liten yta, då Persern är mer lugn till sin läggning. Men tro inte att du kan ha lika många Burmor som Perser på samma yta. Kanske går det bra till en början då Burmorna är unga, men med stigande ålder och mera egen vilja ökar riskerna för konflikter. Således en liten varning för att "katta ner sig" som det populärt kan kallas, i varje fall när det gäller Burmor. Hur många händer som kan klappa har naturligtvis även en viss betydelse, men då menar jag verkligen ägna sig åt katterna, inte bara vid något sällsynt tillfälle. Har man för många Burmor i ett för litet utrymme är det inte alls säkert att man lägger märke till att Burmorna förmodligen ej mått bra psykiskt sett under en ganska lång tid. Katter är ju inte mer än "människor" och man skall inte begära orimligheter av dem. Man skall inte samla på sig katter som t.ex. blomkrukor. De är levande individer, som alla behöver sn kärlek och omsorg. Överbefolkning skapar stress, vilket i sin tur ger upphov till olika sjukdomar, dvs stressade individer har lägre motståndskraft mot sjukdomar och drabbas lättare.

Jag har ovan nämnt att antalet burmor bör anpassas till utrymmet och till antalet personer i hushåller, som ägnar sig åt dem.

Hormoner

Nämnas bör hormoniella orsaker, som generellt sett är lättast att komma till rätta med, även om det egentligen ej går att generalisera ämnet Katt-ovänskap, då varje fall i sig är unikt.

Honor på väg att börja löpa kan ibland vara ganska retliga till lynnet. Löpande honor ökar trycket inom en grupp katter. De andra katterna blir irriterade på löphonan eller på varandra. Även löphonan kan vara tvär till sättet mot de övriga katterna. Löper flera honor samtidigt kan dessa råka i luven på varandra etc.

Löpning är ofta smittsamt, dvs löper en hona börjar snart hona nr 2 m.fl. att löpa. Det gäller att försöka begränsa löpen. Avser man ej att ha honan i avel rekommenderas absolut sterilisering. Det är gamla fördomar att en katthona för att må bra skall ha fött en kull ungar innan sterilisering. Rena rama nonsens! Däremot bör hon ha löpt ordentligt minst en gång innan ingreppet. Därmed förstås att hon skall vara ordenligt mogen och utväxt kroppsligt sett. Detta brukar ej skapa problem vad gäller Burmadamer, som oftast startar sin löpning tidigt. Tvärtom skulle man kunna säga.

Dräktiga honor och honor med ungar kan vara stingsliga mot övriga katter eller andra honor med ungar. I och med att kattungar finns i hemmet ökar kattbeståndet och därmed ökar irritationen individerna emellan. Små Burmabarn gör precis som de vill och struntar totalt i tillsägelser från de vuxna, som lätt kan bli sura på varandra istället, efersom de blivit irriterade av Burmabarnen. Flera kullar samtidigt, en stor kull eller flera kullar med korta mellanrum sänker förstås toleransnivån i hemmet.

Okastrerade hanar, även bröder råkar lätt i luven på varandra. Avser man att ha två hanar ihop, bör man kastrera dem tidigt. I varje fall den ene, men helst båda för att undvika konflikter. Att två avelshanar tolererar varandra tillhör sällsyntheterna, så har man två okastrerade hanar, låt bara den ene gå i avel. Var uppmärksam på minsta tecken till ovänskap och kastrera hellre litet snabbare än planerat.

Bevaka noga en hane som har sin första hona på parningsbesök. Missuppfattar hanen situationen och ej förstår att det är en löphona, kan han vilja köra bort honan från sitt revir. Många Burmahonor kan vara fräsiga och mycket ovänliga mot hanen till en början, så man kan förstå om en oerfaren hane missförstår situationen. Så småningom, efter ca ett dygns vistelse hos hanen, brukar dock löpningen ta överhanden och honan låter para sig. Risk för slagsmål upphör efter att hanen parat honan.

Äger man själv en hona, kan det vara lämpligt att låta hanen para henne först, innan man tar emot honor utifrån. Husets katter parar sig som regel utan problem.

Äger man ingen hona så försök om möjligt få tag i en hona som parats tidigare, och som man vet är relativt "snäll". En oerfaren hane kan bli så skrämd av en "elak" parningshona, att han kaske ej vågar para andra honor sedan.

Ovänskap som har sin grund i hormonerna brukar vara lättast att komma till rätta med, förutsatt att man separerat katterna då en av dem haft "hormoner i kroppen". När tillståndet är normalt igen för den anfallande katten, kan man försöka få dem sams. Ingen idé tidigare.

Det har hänt att två katter, som sitter i ett fönster, och ser en tredje katt utanför, råkar i slagsmål med varandra. De "tänder snett" och förväxlar kompisen med katten utanför.

Man är ute med sin burma i koppel på promenad och denna får syn på en främmande katt ute, blir aggressiv mot den främmande katten och senare "kopplar fel" när den kommer hem och anfaller kompisen i stället.

Låt absolut ingen halvvuxen eller vuxen annan katt komma in i hemmet och träffa dina andra vuxna katter. De kan "snedtända" och råka i slagsmål med varandra. En kattunge brukar däremot accepteras av vuxna katter. Det är olika hur fort det går, men efter 1-2 veckor med litet fräsande brukar den nya kattungen vara accepterad.

En ensam vuxen katt som alltid varit ensam kan ibland ha svårt att acceptera en kattunge. Speciellt om den ensamma katten är en äldre hona. Hanar har lättare att acceptera en kattunge.

Behåller man en honkattunge i en kull, kan det senare hända att mor och dotter råkar i luven på varandra, när dottern blivit vuxen och också vill bestämma. De kämpar om herraväldet. Det regel är ej generell, men kan hända med otur.

Ibland hjälper kastrering för att få katterna sams, men ej alltid. Är de för gamla så att beteendet blivit för inrotat eller att ovänskapen har pågått för länge, hjälper kanske inte kastrering.

Vissa Burmor tycks vara "rasister". När de är unga tolererar de andra raser, men kan senare i livet börja mobba kompisar av andra raser. Önskar man äga en annan ras förutom Burma, bör man se till att det är en "tuff" kattras eller "tuff" individ. Generellt gäller att korthår eller semilånghår med livligt temperament trivs bätte med varandra, då de har mer likartad läggning, men undantag kan förstås finnas. Det beror på de olika individernas läggning.

Har en vuxen katt varit för "elak" mot en ny Burmakattunge under dess uppväxttid i det nya hemmet, kan det senare hända att Burmakattungen tar skadan igen, när den blivit vuxen, och ger sig på den andra katten

Utställningar

Var försiktig med att ha din vuxna Burma i samma bur med kompisen på utställning. Utrymmet kan vara för trångt och sammanblandning med andra katter kan ske, varpå slagsmål, kan uppstå. Har du dina katter i samma utställningsbur, var alltid på plats då den ena katten kommer tillbaka efter beömning och skall in i hemmaburen igen, ty känner ej den andra katten igen den som skall in i buren igen kan den lätt gå till angrepp. Fungerar det fint att ha dem tillsammans skall du givetvis fortsätta att ha dem i samma bur, men var beredd på att du en vacker dag, kan vara tvungen att separera dem i olika burar.

Var försiktig med att sätta ihop en hona med ungar i samma bur. Blir honan stressad kan hon ge sig på ungarna.

Ungdjur från samma hem kan man ha i samma bur, men en kull ungar, som varit  åtskilda och bor i nya hem bör ej sättas i samma bur. De känner kanske ej igen varandra.

Sätt ALDRIG ihop en vuxen okastrerad hane med andra katter. Finns löphonor i närheten kan han ta fel och vilja para. Den andra katten har ej en chans att komma undan, varpå slagsmål blir följden.

Likaså bör man vara försiktig med att sätta ihop sina katter i samma transportbox. Det gick kanske bra till utställningen, men de kan vara uppskärrade efter utställningen och råka i luven på varandra vid hemtransporten.

Samma sak, var försiktig när du släpper ihop katterna då ni har kommit hem från utställningen. Tänk på att katterna kan vara uppstressade.

Ett av de svåraste momenten för en katt på utställning är att bli lyft ut ur buren. Ju fler gånger det händer desto svårare för katten. För att underlätta  det för katten kan du som ägare lyfta ut den till assistenten, som kommer för att hämta den. Borde vara ett "måste" för katter, som har litet svårt för utställningar. Katter som har mycket svårt för utställningar skall stanna hemma och vara snälla där. Man kan göra ett uppehåll i utställningsverksamheten och prova senare och se om katten blir bättre.

Man bör utställningsträna sin katt som ungdjur flera gånger, att att den blir van vid den stressig miljön med alla dess dofter och ljud. Det är lättare för ett ungdjur, som oftast är mera obekymrat än en vuxen katt, att vänja sig vid utställningsmiljön. Utställd för första gången som vuxen klarar den kanske ej av utställningsmiljön. Dock bör man tänka på att ju mer ofta man ställer ut sin katt desto mer ofta stressar man den, vilket i sin tur kan skapa oro i hemmiljön. En del katter klarar bättre av att ställas ut ofta än andra. Något att tänka på för "storutställare" med flera katter.

Ju fler allvarliga bråk katter emellan desto svårare är det att få dem sams sedan. Kanske går det inte alls, och man måste omplacera en av dem eller hålla dem åtskilda livet ut.

Har allvarligt slagsmål uppstått, separera katterna, och ge dem en chans att lugna ner sig. Släpp ej ihop dem genast efteråt. Risken är stor att de ryker ihop igen.

Hur snabbt man kan släppa ihop katter efter slagsmål beror på indivinderna. Från ett dygn till en vecka eller månad eller längre. När de träffas igen, ha gärna katterna i koppel för att snabbt kunna separera dem, om man märker att de börjar bli aggressiva mot varandra. När man skall sammanföra dem, kan man börja med att låta dem träffas korta stunder under sträng uppsikt efter att de har varit separerade en viss tid. Ha inte för bråttom, var beredd på att det kan ta lång tid att få dem sams. Det går absolut inte att  skynda på processen. Har man möjlighet att ta semester och bara arbeta med katterna, är det naturligtvis det bästa.

Försök få den anfallande katten osäker genom att ömka den, stackars dig osv, medan den som blivit anfallen skall "peppas upp" om möjligt, så att den blir mer säker på sig själv. Försök bevara ditt lugn, ty annars smittar din nervositet av på katterna.

 

Författare: Ilga Liljenberg

 

Artikeln har tidigare bl.a. publicerats i tidningen Burman nr 2, 1991.

 

 

Burmor och barn

När det hade konstaterats att den Liljenbergska familjen skulle utökas, och denna gång gällde det inte Burmaungar, utan det var jag själv som var "dräktig" kontaktade jag en del Burmaägare, som själva hade haft Burmor innan de fick barn för att få goda råd.

Alla menade, att jag inte skulle göra någon stor affär av det hela, utan bara försöka ta det så naturligt som det gick, och att absolut inte stänga ute katterna från babyn. Jag skulle vara noga med att katterna inte blev försummade, så att de skulle känna sig utanför och kanske bli svartsjuka. Exra klapp och kel var på sin plats.

På arbetet och litet varstans fick jag också mindre goda råd såsom att: Spänna hönsnät över barnsägen, så att katterna ej skulle kunna komma åt babyn. Det har man ju hört, att katter lägger sig ovanpå bebisar och så kvävs de. Eller också kunde ju katterna anfalla babyn, när de såg att den andades och struphuvudet rörde sig. Varför hade i så fall katterna inte redan gjort det, då de alltid sover i min säng? Det fanns också skämtare som undrade, om jag inte skulle få kattungar i stället för en liten människa. Här kammade jag dock alltid hem poängen, ty babyn skulle födas i Lejonets tecken, så mitt naturliga svar blev förstås: "Nej, katt skulle det inte bli, men bättre upp det skulle bli ett Lejon"! En del dumbommar undrade också på fullt allvar om vi skulle göra oss av med katterna nu när vi skulle få en baby. Varför i hela fridens namn skulle vi göra oss av med våra 4-benta barn därför att vi skulle få ett 2-bent? Hur korttänkta kan människor egentligen vara? Dessutom är Burman bl.a. känd för att vara en riktigt barnvänlig katt.

Så föddes så småningom lille Johan den 28:de juli 1985, dagen efter en kattutställning. Det var Stockholms Kattklubbs sommarutställning och det var en endagsutställning, som tur var. Eftersom vi då var bosatta i Stockholmstrakten hade jag vågat att ställa ut. Dessutom kom Johan 12 dagar för tidigt, och det är vanligast att förstföderskor går över tiden. Naturligtvis kan dock kattutställningen ha påskyndat det hela, ty jag fick storslam på mina Burmor. Två av dem var nämligen på panel, den vuxna, min lila Burma Nadja (IC Bambino Diamond Girl) blev slagen, men mitt lilla ungdjur, den lilla blå Burman Apan (Tintomara's Famous Francesca) klarade alla paneler och blev BOB-U (Best of the Best Ungdjur i alla fyra hårlagen) och Bästa Klubbkatt. Sådant händer bara en gång i livet! Men jag hade fel, Apan blev BOB-U en månad senare i Göteborg. Nog skrutit, men ni förstår säkert att ovan nämnda händelser kan påverka den lugnaste utställare, och varför inte då en blivande mamma, som inte heller i vanliga fall tillhör de lugnaste utställarna. Efter att ha ställt ut Burmor i 5-6 år borde jag egentligen ha vant mig, men det är nog något konstigt i luften på utställningarna eller vad tror ni???

Klockan fyra på natten till söndagen vaknade jag av att vattnet gick, och när jag väckte min man Rolf trodde han jag skämtade. Det hade jag också önskat, men att Johan var på väg, det var det ingen tvekan om. Jag som hade tänkt att vila ut efter utställningen och sedan packa väskan i lugn och ro. Det hjälpte emellertid min snälla moster Tyra mig med. Hon hade rest upp med Apan, som bor hos mina föräldrar i Skåne. Vilken tur vi hade som på det sättet fick kattvakt hela tiden! Johan föddes sedan på söndagskvällen, så det var lång tid som Rolf var hemifrån.

En vecka senare kom Johan och jag hem. I ett par veckors tid hade barnsängen stått framme, så att katterna skulle vänja sig vid den. Naturligtvis hade Bianca (min blå hona IC Tiger Lilja's Bianca) och Nadja installerat sig här. Dock inte Orvar (min blå Burmahane GIC Belladonna's Kassius) som saknade sin matte och sov på min säng. Först gick jag in och hälsade på mina tre 4-benta barn innan Rolf bar in Johan. Näsorna växte säkert flera meter på dem. Vad var det där som matte hade med sig hem? De var väldigt nyfikna och säkert förbryllade. Senare, när jag ammade Johan i min säng, rullade Orvar ihop sig även han i sängen, nära sin kära matte skulle han vara.

Vi undrade litet över vad Bianca och Nadja skulle säga, när Johan nu skulle ligga i "deras säng". Inga problem, Johan sov i huvudändan av sängen och de i fotändan av sängen och de höll sig där. Det har ALDRIG hänt att de lagt sig uppe vid Johans huvud. Ej heller Orvar som nu blev mera nyfiken på sängen och Johan.

Till en början blev Orvar och Bianca litet oroliga då Johan skrek, och de ställde sig på två ben bredvid honom som ekorrar, ungefär som om de förstod att något var fel. Jag har hört att babyskrik och kattungars jamande ligger på samma ljudnivå, kanske det var därför Orvar och Bianca reagerade, vana föräldrar som de är. De har förresten även börjat att leta, förmodligen efter kattungar, då de hört babyskrik på TV tidigare.

Det tog dock inte lång tid innan Burmorna vande sig vid Johans oljud. Nadja och Orvar kan ligga och sova ovanpå badrumslampan utan att röra ett morrhår fast Johan tjoar för fullt på skötbordet (Bianca hoppar aldrig dit upp, hon är igen vän av höjder...)

Ibland såg jag att Orvar var litet ledsen då jag ammade Johan, han hoppade upp, men det fanns ingen plats för honom, så han hoppade ner igen. Orvar är mattes katt. Min man Rolf skötte Johan så mycket som möjligt, så att jag kunde ägna mig åt katterna. Det hela underlättades också av att Johan fick nappflaska efter ett tag. Så ofta jag hade tid och ork, bebisar sover mycket till en början, pysslade jag med katterna och på kvällen ägnade jag mig nästan helt åt dem medan Rolf tog hand om Johan.

Ofta låg vi i min säng i nämnd ordning: Först jag, Orvar i mitten, och sedan Johan. Johan  uppskattade arrangemanget mycket, ty han fick goda tillfällen att dra Orvar i kinderna och i öronen. Orvar gjorde aldrig Johan någonting, om han tyckte att det blev för mycket gick han bara. Jag har aldrig sett, att han ens sett irriterad ut.

Allteftersom Johan växte blev han mer och mer intresserad av katterna. Johan är nu 10 månder och mycket förtjust i sina 4-benta syskon. Dessa har också en förmåga att placera sig precis utom räckhåll för Johan, om det är så, att de inte vill bli utsatta för hans ömhetsbetygelser. Flyttar sig Johan, så flyttar de sig också, men endast så mycket som behövs.

Jag glömmer aldrig en gång som Johan fick tag i Nadjas svans, och hon satt kvar och såg dum ut alltmedan Johan ryckte och drog. Jag uppmanade henne att gå, men ingrep inte. Så småningom flyttde hon på sig. Orsaken till att jag inte ingrep berodde på att det kan alltid uppstå situationer, där jag inte ser vad som händer och då är det bättre att katterna har lärt sig att själva reda ut det. Naturligtvis skall man inte låta små barn misshandla katter.

Den som annars mest uppskattar Johans klappar är nog Orvar. Han rullar runt och lägger sig på sidan eller på rygg och låter Johan slita och dra i honom, burra in huvudet i pälsen. Alltmedan Orvar högljutt spinner. Han tycks uppfatta det hela som någon sorts kel eller lek. Orvar sparkar heller aldrig med bakbenen för att frigöra sig från Johan, han förstår att Johan är liten och värnlös. Allt detta tillåter en Burma avelshane!

På sista tiden har även Nadja låtit Johan kela med henne, men annars har nog de två som roligast, när Johan viftar med ett snöre eller liknande och Nadja jagar det, hoppar upp och ner allt medan Johan skrattar av förtjusning. Vid dessa lekar har det aldrig hänt att Nadja skadat Johan vare sig med klor eller tänder.

 

Även Bianca, som annars är den som är skickligast att placera sig utom räckhåll för Johan, har tillåtit en hel del klappar från Joahn.

Lillla Gaia (Orvars och Nadjas blå dotter, Tintomara's Golden Gaia) var mycket förtjust i att leka med Johan. De lekte ofta med samma leksaker, men alltid under uppsikt av mig, ty dessa två skulle kunna skada varandra. Om Johan fått fatt i Gaia skulle hans små hårda nypor kunna göra henne illa och samtidigt har inte en kattunge samma förstånd som en vuxen katt. Kattungar har mycket vassa tänder och klor, som de använder på ett annat sätt än vuxna katter.

Gaia ville gärna sova hos Johan, men det fick hon ej. Ibland hittade jag henne hoprullad med Johans arm runt henne, då han låg på mage sovande med armen framför sig. De såg mycket söta ut tillsammans, men jag flyttade alltid på Gaia. Gaia bor numera i ett annat hem och som kompisar har hon två större barn, en bebis och en huskatt.

Anledningen till att jag inte gjort några ingripanden än så länge vad gäller Johans hanterande av katterna är att, det är lika bra, att de själva får komma undefund med honom. Överbeskyddar jag dem mot honom, kanske de ej reagerar så lugnt och naturligt, som de nu gör. Förr eller senare inträffar en situation, då han får tag i någon av dem, utan att jag ser det, och är de ej vana att gå undan om det ej passar dem, skulle de kanske ge honom ett litet tjuvnyp. Man kan aldrig veta.

Naturligtvis skall man ej låta barn hantera katter hur som helst, och i framtiden får jag nog se till att Johan ej tar i för hårt, i och med att han blir större. Det viktiga är dock, att de skall vara vana vid varandra och trivas tillsammans på det sätt som de gör nu.

Johan skiner upp och ler och skrattar så fort han ser, att någon av katterna kommer. Att han blivit indoktrinerad hemifrån, märkte jag då Johan var med på utställningen i Uppsala i slutet av april i år. När jag stannade hans barnvagn utanför en utställningsbur, log och skrattade han mot katten som satt där.

Att det skulle gå så bra med Burmor och barn tillsammans översteg mina vildaste förhoppningar. Att de skulle var så snälla mot lille Johan kunde jag aldrig ana..., ... aldrig en höjd tass, en fräsning, eller något liknande. Passar det dem inte, så går de. Burmorna är mycket intelligenta katter, det visste jag, men ännu en gång har de överraskat mig. Bianca (7 1/2 år), Orvar (litet mer än 5 år) och Ndja (närmare 2 år) då Johan gjorde sitt intåg hos oss. Bianca och Orvar var ju inte precis några ungdjur då de fick ett 2-bent syskon.

 

Författare: Ilga Liljenberg

 

Artikeln har tidigare publicerats i bl.a. tidningen Burman, nr 46/1986, tidningen Våra Katter och några SVERAK anslutna kattklubbars tidningar.